A bullet to my brain

Jag grät mig själv till sömns i gårkväll. Eller.. grät och grät. Jag klämde ur mig så många tårar som möjligt, vilket var ungefär en handfull.
Jag skrev en jättefjortis dikt, också.. Jag lägger upp den sedan.

Jag vaknade runt midnatt. Jag kunde inte sova. All ångest blev för mycket.
Jag gick och lade mig på madrassen i mitt rum som var kvar efter det att min kusin sov över. Jag kastade bort kudden och täcket, och låg där naken i ungefär en timma utan att kunna sova.
Jag rev mig själv, jag slog mig själv, jag bet mig själv. Hade det inte varit så jävla mainstream hade jag förmodligen skurit mig själv också.

Jag letade mitt i natten upp min mobil och hoppades innerligt på något. Ett sms, ett missat samtal eller vad som helst. Inget.
Jag försökte återigen somna, och kröp tillslut upp i min säng, under täcket och somnade samtidigt som jag snyftande viskade ”hon lät någon jävla Andreas ta min plats” gång på gång.

Jag låg där och tänkte. Jag längtade efter ett tangentbord så att jag kunde avreagera mig.

Så såg jag för mig själv hur han satt bredvid henne på Sten Stures, i vårat hörn. Jag tänkte då att varje gång hon kysser honom hånar hon mig. Alla hemligheter jag då visste, och alla ögonblick med henne blev stulna. Jag höll om henne och hon viskade att hon älskade mig. Nu var det dock inte längre jag i hennes famn, men hon viskade med samma inlevelse och samma glöd som hon hade gjort till mig.

Det var tre månader sedan. Det känns som en evighet, men evigheten är inte tillräckligt för att jag ska komma över henne.

Självklart skulle hon skaffa en ny pojkvän. Jag kommer också att få fler flickvänner, men ändå känns det inte lika självklart. Jag kände mig otillräcklig, som om vem som helst kunde ta min plats.

Jag hatade henne. Jag hatade henne för att hon inte förstod. Framförallt hatade jag mig själv för att jag inte var tillräckligt älskvärd för att kunna hålla henne vid mig. På grund av min otillräcklighet och mina brister slapp hon lös.

































"Det är lika mycket mitt fel
precis som du trodde jag på min egen lögn.
Tron svälter men hoppet när sig självt.
Bara för att jag glömmer dig kommer du inte att försvinna.
Idag är du där du aldrig fanns.
I morgon är du blott ett helgat minne
och för varje dag som går bleknar du mer och mer för att sedan målas över.
Jag var din första men självklart skulle jag inte bli din sista.
Jag avskyr alla som tar min plats och föraktar dig för att du låter dem.
Mitt hat till dig vägs upp av den kärlek jag tvingas på av ditt förflutna.
En trötthet lockar med sömn som tröst.
Jag tänker inte på dig varje dag,
men när jag gör det springer jag mot 1000 dödar.
Jag vill inte tänka på hur du ersätts.
Det var så länge sedan, och kanske därför är det som jag ändrar mig..."

Jag har nu officiellt uppnått Stalkermedlemsskap av silverrang.
Grattis till mig!

Vad vill jag med det här? Jag har ingen aning. Jag behöver bara skriva av mig.
Fanfanfanfanfan.

"En skugga lägger sig över vår stad
när solen går ner bortom bergen i väst
det blir svalare och när vinden tar i
säger du med lugnande röst

Lägg dina armar runt om mig
och håll mig hårt en stund
så kanske vi kan glömma allt
om ändå bara för en kort sekund" - Kalla sinnen, Dia Psalma.

Nu önskar jag att jag hade vänner. Jag önskar att jag hade någon som vill hålla om mig.
Jag önskar att det inte alltid är jag som känner på det här viset.

Love is a one-way street.

Och så skickar hon ett mail. I mailet står någonting om att hon gillar mig, och att De Tre orden står nära till hands.
De tre orden!? "Jag avskyr dig", "Jag föraktar dig"?
Ja, jag vet vilka ord du menar. Men jag tror dig inte.

Fan, nu börjar tårar rinna från mina sömniga ögon.

Jag vill aldrig se dig igen. Och ändå.. Ändå vill jag aldrig vara utan dig.
Jag vill inte säga "Tack och adjö" och sedan radera och blockera dig från mitt liv. Jag har gjort det misstaget förrut.
Men jag vet också att man bara kan stå ut med mig och min självömkan en viss tid innan det blir för mycket.
Ingenting kan göras ogjort. Det finns ingen lösning som inte leder till smärta.
Fan. Jag hade ju bestämt mig för att sluta tänka och bara flyta med strömmen.

Innerst inne finns ett hopp. Ett hopp om en lösning som egentligen är omöjlig.

Love isn't my cup of tea.