Home again

Efter att ha hjärntvättats genom dålig musik under den tre timmar långa bilfärden från Kungsberget, är det ganska svårt att inte avspegla något i detta inlägg. Men jag ska inte ljuga för dig - det kommer att komma många dåliga citat ur dåliga låtar, framförda av dåliga band. Run and hide.

Alltså. En lyckad vecka.

Rent sakligt: Köttfärspajen blev bra, alla blev nöjda. Jag var klart bäst på både skidor och snowboard men såg klart fulast ut efter att ha valt funktion före estetik. Min röda coola hjälm var inga problem, men väpnarluvan/"Robin Hood"- luvan var ganska avstötande. Det närmaste jag kom ett ragg var några illa valda könsord som yttrades för att fånga uppmärksamheten. Det resulterade i att tjejerna rodnade och gick iväg.
löl
Inget brutet. Jag hoppade ganska mycket, bland annat från en sten som erbjöd två meter fri fallhöjd över en bäck och lite buskar. Det var kul. Jag skrek fula saker åt folk i sittliften framför när de små skitungarna kastade avbrutna stavar rakt ner i pisten, och jag skrattade hysteriskt när Johan berättade att han kört på en åttaåring med sin snowboard i full fart.
Emotionally disturbed.

"The hair was black as the night.
The skin was milky white.
The lips were fiery red.
He said his name was Russel."

"So, Bambi's goin' on about how she can make all my fantasies come true. So I says, "Even this one I have where Jesus Christ is jackhammering Mickey Mouse in the doo-doo hole with a lawn dart as Garth Brooks gives birth to something resembling a cheddar cheese log with almonds on Santa Claus's tummy-tum?""

Vi hyrde lite filmer och jag snattade typ 10 käck om dagen.
Jag drack säkert sju liter läsk under de 4 dagarna.

4 dagar av bög- och sexskämt led mot sitt slut.

Johan och Kajsa håller på som kaniner, och jag kan inte hjälpa det faktum att jag blir lite sugen själv.

Emotionally: Jag var bara allmänt nere hela veckan. Jag tog min medicin och allt sådant, men kände mig ändå lite nere. Jag kände mig kreativ och poetisk, but nobody gave a shit. Jag försökte lösa korsord, men kom på att jag inte var tillräckligt allmänbildad för DN's torsdagskryss.

Jag kände en sorts rivalitet mellan Johan och mig. Visst, hans flickvän är väl het och om hon vore singel skulle jag inte nobbat henne, men han tror att jag försöker stjäla henne. Jag vet faktiskt själv inte var som var syftet med mina konversationer med henne. Ibland överlät jag nog tänkandet till mitt andra, inte fullt så välanvända, huvud.

Jag låtsades sniffa peppar och salt, men stoppade egentligen sugröret i munnen istället. Vad gör man inte för uppmärksamhet?

Jag är hemma, har tittat på Rome som pappa spelade in och nu är jag splittrad.Detta försök till att komma till insikt med mig själv ställer bara till det. Jag känner mig ganska försummad. Ganska misslyckad, men ändå inte. Jag är nog schizofren. Säger du hund säger jag katt. Säger du katt säger jag hund. Jag tar automatiskt minoritetens parti eller driver igenom motsatta åsikter. Vad det än rör så ska jag alltid tycka precis tvärt om. Jag är så skicklig att jag kan vinna, oavsett vilken sida jag stödjer. Jag kan ändra mina åsikter, och framstå som lika övertygad som jag någonsin varit. I själva verket tycker jag inte nödvändigtvis annorlunda. Jag vet inte varför jag alltid insisterar på att vara unik. Jag har åsikter om allt, även det jag inte känner till. Jag tycker alltid annorlunda än vad du gör, även om dina åsikter gynnar mig. Jag kämpar alltid emot.Jag biter handen som föder mig. Stycket ovan blev bara flummigt. Jag förstår inte själv vad jag försökte säga. Men det jag ville få fram var att jag kan hålla en debatt med mig själv.

Jag kan representera båda sidorna.

Dödstraff är bra. Människor som begår brott är missanpassade. Andras liv går ut på att ta hand om dem som försummat sina egna. Fångvaktare, byggarbetare som bygger fängelsen, etc. Det finns de som tagit liv. De döms till att fortsätta leva, blott under andra förhållanden. De är fortfarande vid liv, de kan fortfarande tala, tänka och tycka. Vad spelar det för roll om de gör det i en cell eller inte, när de ändå lever enligt samma grundläggande kriterier som för alla andra? Livstid är inget straff som räcker - de flyttas bara till en mindre yta och ett område med andra regler. Men de lever fortfarande.Sverige bör införa dödsstraff. För de grövsta brott skall ingen nåd visas. Man ska inte behöva betala skatt för att brottslingar ska hållas vid liv - utan något som helst syfte. De kan inte uppnå något, och de gagnar inte vårat samhälle. De bara tär på pengar och resurser.

Dödsstraff är dåligt. Jag måste protestera mot föregående talare. Hur kan en människa någonsin förfoga över en annan människas liv? Hur kan en människa beröva frihet och leka gud? Om vi inför dödsstraff är vi inte bättre. Om vi dömer folk till döden är Vi mördare. Oavsett vem det är, så är det fortfarande ett liv vi talar om. Det allra dyraste och vackraste som aldrig någonsin kommer att tas med rättfärdighet. Rehabilitering och återanpassning är möjligt. Dödsstraff gör oss till mördare.

Det var ett tafatt exempel.
Välj en ståndpunkt ovan så ska jag tala dig till rätta - inte för att jag tror på det, utan för att jag kan. Ja! - där har du rätt! Jag tänker för mycket! Nyckeln till lycka är att inte forska efter olycka. Om jag bara slutar tänka, och slutar uppmärksamma alla brister så kan jag leva lycklig. Men det är i min natur att ifrågasätta.

"Why is everybody picking on me?"

Mmm.. Jag vill blunda. Jag vill känna värme och hjärtslag i famnen som håller mig trygg. Jag vill glömma allt hopp om förändring. Jag vill bli som alla andra.Meeeeen, å andra sidan - what's the point of living if you don't know why? Livet är för kort för att slösas bort. Jag finns här och vill veta varför. Jag vill tänka. Men om jag tänker för mycket - t.ex. på varför jag existerar eller hur universum skapades, då kommer jag bara komma fram till att människan är otillräcklig och kan inte begripa saker så stora att de överträffar vårt förstånd. Jag kommer inse att vi inte existerar av någon anledning och kommer förmodligen bli galen vid tanken på att jag är så liten, inblandad i något så stort. Jag kommer inse att jag inte behöver tänka, för det tjänar ändå inget till.Då slutar jag tänka och slutar bry mig. Då blir jag inlåst.Kanske är det mentalpatienterna i vadderade celler som verkligen förstått hur allt går till? Kanske är det de som insett meningslösheten i att tänka?
Hmm... Värme och glömska vs. insikt och tvångströja. Though call.Jag väljer som vanligt mitt neutrala mellanläge: jag forskar om det oförståeliga på ett korkat vis, dvs. jag nöjer mig med att släppa teorin om universums existens här och går istället ner och klagar på de dåliga översättningarna på alla engelska tv-program.
Jag föredrar att hålla mig till det jag tror mig begripa: nuet. Jag kan fortfarande inte kläcka ur mig något poetiskt, och känner mig olidligt ensam och kåt. Jag är kåt på ett mentalt plan - jag hungrar efter sällskap och glömska.

Förmodligen publicerar jag någon dikt som du inte förstår.

Min fot har somnat, mina ögon retas och jag är väldigt trött. Jag väntar på att kvällen ska komma så att jag kan omfamna den och hålla mörkret fångat i min bleka famn. Natten är det mest romantiska jag vet, och jag kan inte göra något annat än att sova bort den, för det är en sådan underbar känsla att somna.

Tack! Tack alla ni som kommenterade mitt förra inlägg! Ni som önskar se fler sådana här får gärna kommentera detta också - det blir min enda motivation. Kommentera så att det stänker om det! Ni som kommenterat tidigare bör göra det nu också, annars skall ni snart finna något otrevligt i brevlådan *insert evil laughter here*

Tack för att du tog dig tid att läsa Hela vägen ner hit! För er som bara scrollat: klicka vidare - du missade ingenting. Bara en debatt om dödsstraff och meningen med livet samt anledningen till universums existens - för att inte nämna låtcitaten!Over and out.