Min bror, jag och resten av världen

Min lillebrorsas mobil ringde.
En minut senare var det någon i hemtelefonen som sökte honom.
"Han är på hockey"
Men visst kan jag hälsa att Frida har ringt.
Frida ringer igen. Kompisar fnittrar och hon lyckas kväva skrattet och hosta fram ett generat "när kommer han hem, då?"
Sedan hör jag ordet "Okey" användas så många gånger i en och samma mening att jag både vill skratta åt den lilla människan, men ändå gratulera henne för hennes bedrift. Nervöst och oseriöst. "Han är nog hemma när ni slutar fnittra."
"Va? Okey.." Mer fnitter "Okey, men alltså.. Okey, men när är han liksom hemma, eller, Okey - inte hemma, men när är han ledig från hockeyn?"
Min bror är inte på långa vägar dum. Lite av samma gener som jag fick han i alla fall. Men han hade ju nyss blivit dumpad via msn/sms.
Frida har jag aldrig hört talas om, och hon lät ju till och med mer blond än hans förra "flickvän". Menmen - de kanske bara är kompisar.. Hittills.

== 19:29 =================

Jag var med Johan igår. Det var en sådan där gång då man får känna att man verkligen har vänner.
Vi skulle ut till Johan på Djurö o kolla på film. Hans flickvän o två polare till skulle med.
Men de är liksom inte Polare.. De är mer Vänner. Polare är ju tuffa, sådana man dricker o skryter med. Vänner är mer sådana man spelar schack med eller snackar om känslor med. Johan är nog mer en polare. Jag har nog bara polare.
Visst känns det som om han finns där, och jag gillar verkligen killen. Men någonstans tvivlar jag ändå på om han verkligen finns där när det gäller. Hittills har han ju klarat alla prov, och jag borde inte tvivla.
Jag är väl lite avundsjuk också.
Han är fan snyggare än mig nu.

Han har nog större kuk också.
Förut var jag den coola killen i svarta kläder och kajal som såg Jättefarlig ut, och som liksom ledde tremanna"gänget" i skolan. Vi var inget gäng. Vi vågade knappt prata med folk som inte gick i samma klass, men vi höll ihop, och vi var ett gäng(=en grupp killar) som hade skoj.
Sedan lade jag min kajal på hyllan, och började få tröjor för 2400kr/st i julklapp istället. Jag började använda tröjorna och då krävdes självklart ett par jeans för 2000. Nej, det krävdes tre par jeans för 2000kr/st.
Plus en kavaj, lite snygga t-shirts och en halsduk, och så VIPS var jag trendbög. Men jag gillade det.
Poängen är bara att när små kentare eller hobbygotare kollar på mig med den där "jävla märkesbög"-blicken jag så ofta använde förut, så vill jag bara slita av mig halsduken, visa Ankhen jag har runt halsen och skrika "JAG ÄR EN AV ER!"
Johan är en av dem, och vi har helt olika stilar. Han är trashig, börjar få skägg och finnar överallt. Jag är stilren, rakar regelbundet det som inte är annat än skuggor, och jag har aldrig haft särskilt mycket finnar.
Jag är efter i utvecklingen. Jag har komplex. Jag rakar mig under armarna fastän man inte skulle märka något på två veckor om jag skulle låtit bli.
Ändå. Trots det och mycket mer har jag ändå folk omkring mig.

Jag och Johan drog till Konsum. Vi skulle träffa resten av gänget på Odenplan kl 18.00. Vi köpte två flaskor Coca-Cola och ett paket popcorn. Vi utgången stod det en liten lapp med "Varsågod! Ta en Yoghurt!" omsorgsfullt maskinskrivet på. Vi tog varsitt sexpack en och en halvliter yoghurt och gick därifrån. Vi gick till Odenplan och träffade Johans flickvän Kajsa där. Hon var en sådan där äcklig alternativare som jag i allmänhet inte gillar. Hon rökte och drack tydligen också. Sådana människor kan man inte lita på.
Men hon var trevlig, på ett ytligt plan - jag varken ville, kunde eller vågade lära känna henne djupare just då i just det sällskapet. Jag och Johan bryter upp kartongen som yoghurten stått i och tar varsin i handen. De hade blå skruvkork.Johan lägger en på marken och trampar på den. Ett trevligt initiativ. En mindre yta av Odenplan drunknade under en rosaaktig mejeriprodukt.
Vi gick bort till rulltrappan som stod stilla, och i rulltrappan kom två tjejer gående uppåt mot oss. Johan skriker "Vill ni ha yoghurt!?" och kastar ett paket ner i rulltrappan så att förpackningen går sönder och tjejerna blir täckta av rosa fluff. Jag trodde att Johan bara hittat ett par "random people" och slagit till, men så var inte fallet. Det var två tjejer från hans klass. En av dem hade hällt äppeljuice i håret på mig för ett halvår sedan.
Hon blev täckt i yoghurt över benen och hela jackan. Jag och Johan viker oss dubbla av skratt inför alla åskådare på Odenplan och faller offer för några illa uttänkta svordommar.

Goa och glada sluter vi upp med resten av sällskapet som har anlänt.
Vi snackar lite, Johan skryter om sitt sexliv, jag säger stolt att jag faktiskt också har haft sex en gång. De andra skrattar. Men vafan - det kunde jag bjuda på.

För att göra en lång historia kort: vi hyr några tvivelaktigt bra filmer, åker hem till Johan som bor en och en halv timma från Slussen och sedan kollar vi på film.

Jag skulle tro att Johan blev avrunkad sisådär 5 gånger bara under bussfärden.
Vi snackar om livet på bussen och jag hittar en lapp i min plånbok, bakom kondomen som jag gav till Johan, som jag skrivit för typ 2 år sedan. På lappen stod "Wings of light will take you home" i halvdan kalligrafiskrift.
Det var en ex.ex.ex.ex.flickväns måtto. Jag upptäckte då att jag faktiskt saknade henne, vars namn var Freja och vars sällskap nu för tiden åtnjöts av en ett år yngre bekant till mig.
Efter det kom jag på att Vicci var sexig och att jag fortfarande inte kunde släppa Nova.
Jag kommer även att tänka på Hanna.
Hur jag aldrig var kär i henne, utan bara ville binda min vänskap till henne. Jag tänker på hur jag fortfarande "tjuvläser" hennes dagbok, och hur jag gömmer mig så fort jag ser henne på stan. Bakom en buske, en lyktstolpe eller bakom min halsduk. En gång hoppade jag på t-banan mot Åkeshov bara för att slippa konfrontera henne. Jag tänker på hur jag nästan vill att hon ska läsa det här, fastän hon aldrig gör det. Precis som jag vill att hon ska läsa dikten jag skrev till henne. Precis som jag aldrig vill att hon ska tänka på mig igen, men risk för att hon ska såga mig totalt.
Det har gått mer än ett och ett halvt år nu.

Life is bitch tänker jag innan jag börjar sjunga lite gamla Dia Psalma låtar på den halvfulla bussen, till mina medtrafikanters förtret.


== 19:55 =================

Jag tänker på boken som jag läser för andra gången - "Den vidunderliga kärlekens historia" och känner mig kreativ. Men nej - jag har bränt allt kreativt krut på detta ouppmärksammade och föga uttömmande dagboksinlägg. Hurra för mig.
Det är lördag idag. Mamma gör Tacos där uppe och förbereder köttfärspajen som jag ska ha med mig till "knytkalaset" vid Kungsberget där jag, Johan, Johans flickvän och Jonas ska åka skidor. Jag äger på skidor.
Jag borde hjälpa till, jag borde städa mitt rum och jag borde göra något åt alla mina porrfilmer som saktar ner datorn, men det gör jag inte. Istället sitter jag här och frågar mig själv om någon har läst hela vägen ner hit, och om människan i så fall är vänlig nog att upplysa min mörka afton med en kommentar. Huruvida min undran är förgäves ska jag väl bli varse inom kort.

Kommentera gott folk!